moanannyk

Om du bara kunde förstå, om du bara kunde se.

Jag skriker ju? Varför hör du inte för?

Snälla då.

Funderar hit å dit hela tiiin.. Jaja.. Kan ni tycka. Käften med dig.

Men min blogg as usual, så let´s speak.

Jag är glad att jag är ett bortskämt ensam barn, tror att eftersom jag är ensambarn, har jag vunnit mycket.

Jag har ingen att känna igen mig i, att liksom dela det där speciella med.

Så jag har alltid fått stå på egna ben, från start liksom.

På semestrarna med mamma och pappa, ja då lekte jag med mina barbies, själv.

Om jag gjorde ngt bus, kunde jag inte skylla på nån, jag fick lära mig att stå för vad jag gjorde.

Om jag koka av ilska, kunde jag inte gå och slå till nån bror eller syrra, som jag förstår många gör?

Jag fick lära mig hantera den istället.

Samtidigt som jag vunnit mycket på det, har jag även blivit lite av en ensamvarg, jag är van vid att få all uppmärksamhet, alltid. Den enda familjemedlemmen jag delar på ett sånt sätt är ju min farmor. Min moster har ju bara mig, min mormor har bara mig och mamma och pappa har bara mig. Alltid van vid att allt kretsar runt mig.

Detta har nog hjälpt mig att tro mycket på mig själv, men samtidigt, när något inte kretsar runt mig kan jag nog tycka det är lite jobbigt.

Just nu sitter jag och lyssnar på Little Marbles på högsta volym nästan.. (Bra med äldre grannar?)

Och grubblar lite. Vet att det är tusen saker jag borde göra. Men jag orkar inte?

Att jag jobbar varje dag stör mig inte. Det är de enda i mitt liv jag är nöjd över.

Tvivlar på så mycket, känner och tänker på så himlans mycket. Så mycket jag vill. Så mycket jag skulle göra vad som helst för.

Vad är mitt nästa kapitel? Vara kvar på Seven resten av livet? Jobba några månader till på Esprit? Bli arbetslös?`Fly landet? Fan, inte  vet jag? Men ett som är säkert är att jag inte kommer låta ödet ta reda på det.

Jag tror jag vet vad jag vill nu. Men som vanligt med mig, så vet man aldrig riktigt säkert.

Jag är trött på patetiska människor. Så inni helvete trött på människor som inte vet vad dom vill. Som super varje helg och blir fylletjocka, det kan ni ha.

Trött på folk som tror dom vet allt, fast dom själv är jävligt patetiska?!

Förbannad, helt enkelt.

Sängen nu, imorgon är det jogging tur kl 7 som gäller, sen jobb 9.30-17 !

Är ni med? Åh ja!

Jag  jobbar jämt? Nästan

Men just nu, är jag i en period i livet då jag vill fylla min vardag med jobb.

Jag känner, att när man är ledig kan man lika gärna jobba.

Om man är ledig hela tiden, då har man inga pengar. Så vad ska man göra på sin ledighet då?

Visst, jobbar man hela tiden hinner man inte göra något. Men det betyder ju att man inte har tid att göra

av med pengarna, så dom läggs på hög.

Nu är jag bra på att spendera pengar, och har alltid varit. Och det är inte första gången jag har fasta utgifter. 
Som ni  kanske minns har jag haft en häst, och hon har jag betalat själv för. Allt från försäkring till foder. Jag jobbade för att ha råd med det.

Nu har jag ingen häst längre, men jag bor själv. Vilket ger mycket utgifter. Jag vet att jag inte behöver jobba direkt såå här mycket för att ha råd med allt här hemma. Men det underlättar ju, att inte behöva vända på alla ören man har. Jag åker och handlar mat när jag behöver mat, jag kan äta ute. Igår klicka jag hem nya t-shirts och köpte nya brillor.. Dan innan det var det nya jeans och ett linné och skor.

Men jag har råd.. Jag sliter för att kunna leva som jag gör. Och det är lyx för mig.

Jag har kommit dit jag vill idag, genom att kämpa hårt.

Jag har jobb alla dagar i veckan om jag vill och det är precis det som passar mig. Just nu iafl.

Hur många går inte där hemma och inte har ett jobb? Inte har en plan för framtiden.

Jag vet att jag har jobb fram till december iafl. Och det är inte så långt dit. Så varför inte jobba på nu när jag har jobb då? Samtidigt som jag ska börja söka nytt kanske?

Sen är det många som pratar om att jag kommer gå in i väggen.

Det som hände för en vecka sen. Jag vet inte vad det var.

Jag tappa kontrollen. Och ja det var skit jobbigt. Och om de var den omtalade väggen, så nej då vill jag inte dit.

Men samtidigt var jag mycket sjuk då, men valde att jobba ändå. Jag menar man ställer upp.

Man sviker inte sina kollegor. Och den dan borde jag åkt hem, men trodde inte jag var så sjuk och sen blev det faktiskt värre under tiden jag jobbade.. Och som sagt så var jag sjukanmäld dagen efter.

Hade jag vart hemma några dagar hade jag kanske varit frisk nu. Men nu var jag inte det. Det finns inte tid och inte personal till att vara det.

Augusti och September bjuder på många jobb timmar, och en del dubbelpass.

Men om man delar alla timmar i fyra, så blir det ungefär 42 timmar i veckan i augusti och 46 timmar i veckan i september. Det är inte så farligt. Faktiskt.

Men ska ta det lite lugnare i oktober.. Och planerar om jag får ledigt att resa iväg tre veckor i vinter.

Då är det värt det. Förstår ni?

Jag jobbar en del och det är jobbigt ibland och man tappar lusten. Men samtidigt så har jag valt detta själv. Och jag väljer att vara stolt i stället. Stolt över att jag har massa jobb att gräva ner mig i. Jag kan fylla alla dagar med jobb, kan du?

att man inte kan mötas halva vägen var? Jag menar va fan gjorde jag?

Du gjorde fel. Inte jag. Inte denna gången..

Åh jag spyr, orkar inte ta tag i det här nu. Så det får la dö ut?

Som det liksom är på väg att göra?

Grymt besviken.

Varför orkar jag ens grubbla på detta?

Sinnes ju, inte ens värt det? Suck...

Sååå!

Nä måste fortsätta!

Ibland, så blir jag så inni helvete grinig, piss off! Jag bara HATAR typ!

Känns som ngt en jävla fjortis skulle skriva. (Ah, eller Sandra) Men det är sant!

Känner att jag bara vill explodera! POFF!

Ut och springa eller nått! Men hur lätt är det när man är förskyld?!

Inte så lätt!!

Känner för att bara slååååå på ngt! (Läs någon)

Kan till 99% säga att min födelsedag kommer bli en pannkaka!

Och då läser ni ikke arga människor, och tycker det att ja med den inställningen så!

MEN det blir ju för fan alltid så, ALLTID!

Tur som fan att mamma och pappa bott med mig i 20 år så dom fattar att jag behöver va ifred när det smälls i dörrar och musiken dunkar på högsta volym. (Dom ber mig inte ens att sänka) Dom bara hjälper mig med lägenheten och håller med om alla val ja gör. Argumenterar inte. Puh. Tack mammi o pappi!

LÄNGTAR till jobbet, vill riktigt gräva ner mig i jobbet! SKITA I ALLT ANNAT!

Imrn så! Kl 9 är jag där, bara för att! För att tänka på nått annat!

Och ni undrar la säkert, va fan äre den bortskämda snorungen lipar för?

Allt handlar fan inte om pengar. Så ni kan bara hålla käften.

Jag behöver Sebastian! Vår söta praktikant som inte är praktikant längre, som jobbar hos oss! Han är en jävel på att lyssna och tolka mig! Och ha jävligt bra svar. Samma med Nea på jobbet, jävligt bra! Så underbart att vi jobbar tsm imrn. Vi ska snacka skit, OM VI SKA! Mängder!

Har märkt att dom på jobbet pallar mitt humör jävligt bra. Och får mig alltid att tänka efter, utan att vara dömande.

Fyfan, all in på lördag alltså! Verkligen! Än så länge har jag kryp avstånd från krogen. Så får passa på att nyttja det.

Tänkt vad lite som kan sänka en? Idag har jag vart i mitt esse, strålat på jobbet, även efter. Haft en sån givande och grym dag. (Låter jäääävligt lamt) Och sen PANG så är allt borta.

Hade jag inte älskat min rosa Iphone, så hade jag kastat den i backen.. Det brukar jag iofs göra.

Tänk om pappa skulle få reda på det. (Ja, fortfarande en bortskämd snorunge, så pappa har pröjsat min tele).

Nu ska jag duscha.

Imrn är det jobb, och jag kan inte vänta! Kanske vända allt upp och ner imrn?

Why not..

Fyfan!

Pusshej

Jag har varenda dag fullspäckad. Allt planerat.

Jag har försökt att inte tänka på dig, vad du gör, vad som händer, hur allt blir osv.

Försökt att inte kolla på bilder. Hängt undan tröjan.

Försökt låtsas som om du inte finns just denna veckan.

Men helvete vad svårt det är.

Och nu hamna jag på din facebook sida, och började kolla på bilder.

Jag går ju fan typ sönder? Känns som tusen knivar i magen.

Imrn åker jag och hämtar dig. Äntligen. Visserligen på natten. Undra hur jävla seg den kvällen kommer vara.

Lite jobbigt att jag ska åka själv. Men det klarar jag. Inga problem. Jag är ju stark ju. Eller vad sa vi nu?

Inte för fem öre? Är inte en sån tjej som går runt med samma frisyr dag in och dag ut, inte heller en sån tjej som bara drar på sig några kläder och går till jobbet, jag är lite mer än vanligt. Har lite mer ögonskugga, lite mer vågade bilder på bloggen, lite mer pedantisk, lite mer av allting. Och det tycker jag om. För det är jag.

Men det är ganska simpelt, jag känner mig själv ganska så bra. Eftersom jag vart med om det meste (tro det eller ej) Så vet jag hur jag reagerar i olika situationer. Jag har mött döden två gånger i mitt liv, dock när jag var väldigt liten. Jag har lärt mig att bygga upp förtroende för en människa, och sen få det raserat. Jag har mött falska vänner, Jag har vuxit ifrån vänner, och även funnit tillbaka gamla, jag kan fortsätta hur länge som helst. Men jag är iafl en tjej, men skinn på näsan. Som samtidigt är väldigt känslig, bryr mig om andra, men när det väl gäller så tar jag mig själv i första hand. (Vilket är ganska positivt?) Är också väldigt ytlig. Vilket jag tror dom flesta av oss är, men få erkänner. Jag är en blödig människa. Och jag vet, att jag klarar vad som helst.

En blir ju bara galen alltså.

Vad vill ni ha av mig?

Jag vet vad jag vill, vad jag vill ha, vem jag vill hjälpa. Jag är säker på mig själv, så jävla säker.

Känns som om alla människor bara tar och tar och tar.

Kan ni börja ge snart eller?

En blir ganska så grinig på er som bara vill ha massa av mig.

Nu ska jag inte bli högfärdig eller va fan det nu heter,

men ibland räcker det med min närvaro för att göra en person glad

att det betyder så mycket.

Men för vissa av er, ni tar sönder mig.

Du vill föreviga allting
Och fast jag också vill
Så vet jag att vi bara kan försöka hoppas
Tro och hoppas
Är allt vi kan

Jag är namnet som du har på armen
Det kommer alltid vara vi
För jag är namnet som du har på armen'

Veronica Maggio - Vi kommer alltid ha Paris