moanannyk

Funderar hit å dit hela tiiin.. Jaja.. Kan ni tycka. Käften med dig.

Men min blogg as usual, så let´s speak.

Jag är glad att jag är ett bortskämt ensam barn, tror att eftersom jag är ensambarn, har jag vunnit mycket.

Jag har ingen att känna igen mig i, att liksom dela det där speciella med.

Så jag har alltid fått stå på egna ben, från start liksom.

På semestrarna med mamma och pappa, ja då lekte jag med mina barbies, själv.

Om jag gjorde ngt bus, kunde jag inte skylla på nån, jag fick lära mig att stå för vad jag gjorde.

Om jag koka av ilska, kunde jag inte gå och slå till nån bror eller syrra, som jag förstår många gör?

Jag fick lära mig hantera den istället.

Samtidigt som jag vunnit mycket på det, har jag även blivit lite av en ensamvarg, jag är van vid att få all uppmärksamhet, alltid. Den enda familjemedlemmen jag delar på ett sånt sätt är ju min farmor. Min moster har ju bara mig, min mormor har bara mig och mamma och pappa har bara mig. Alltid van vid att allt kretsar runt mig.

Detta har nog hjälpt mig att tro mycket på mig själv, men samtidigt, när något inte kretsar runt mig kan jag nog tycka det är lite jobbigt.