moanannyk

Idag är det den 22 december, två dagar till jul och 9 dagar till det här dumma året är slut. Det här året har varit bland det värsta i hela mitt liv. Nej inte ens bland det värsta, utan det absolut värsta någonsin.

Året började bra, jag stod på stranden i Kata, Thailand och fira in det tillsammans med min mamma och pappa, vänner till familjen och min älskade sambo, vi åt god middag på vår favorit restaurang som ligger precis vid stranden, när tolvslaget närmade sig samlades vi, tillsammans med många andra vid vattnet, och skickade upp rislampor. 

Jag var lycklig den här kvällen, bekymmer man hade då önskar jag var mina största problem idag.

Det var ännu en fantastisk nyårsafton i underbara Thailand, och att fira in den tillsammans med min sambo, var helt fantastiskt.

 

Glädje, syns i ögonen.

 

Det blir April, jag får en natt tjänst på Shell, min första riktiga tjänst. Innan dess har jag lallat runt som en jojjo, bland flera jobb, kämpat å kämpat flängt runt genom kommunen som jag vet inte vad. Väggen var ganska nära, men suget efter å jobba var så starkt. Så nu fick jag en tjänst! YES! Känslan var obeskrivlig, jag sökte och fick den. Skulle arbeta 7 nätter, och sen vara ledig i 7. Få ut en bra lön, och äntligen kunna njuta av livet. Njuta av att vara ledig med gott samvete. Njuta av att ha ett jobb som jag älskade, storm trivdes. På riktigt. Var så lyckling.

 

Jag firar påsk tror jag det är tsm med mina fina vänner, även här mår jag bra.

Små tjaffs med sambon är det största problemet man har, vem som skall dammsuga eller ta tvätten.

Det var sånt man grubblade på.

 

Det här är inspelat den 17 april 2012

 

 

Det här kortet är taget två dagar efter rånet, har ännu inte sovit. Helt tom innombords.

Man får träffa en psykolog, men va fan hjälper det. Det var skönt å prata med någon, men vem förstår vad man går igenom? Ingen. Ingen kan förstå det. Har man varit med om något liknade, går det ändå inte att jämföra.

Alla upplever det olika. Hade vi varit två personer som var med om det samtidigt, skulle vi ändå ha olika upplevelser. För man är två olika människor.

 

Jag ville inte att detta skulle bryta ner mig, och att se att mina nära mådde dåligt av det som hände, gjorde att man ville kämpa på, man ville visa att allt visst var helt ok. Att man mådde bra, även fast det var totalt kaos innombords.

 

Bestämde mig för att sticka med tjejerna till Stockholm, shoppa och tänka på allt annat en den där natten.

Men det är fanimej inte lätt alltså, det ligger och gnager hela tiden..

 

 

Här gjorde vi första stoppet på vägen, jag kör och är ändå taggad inför resan

 

Här är jag och min fina vän Josefine, den tjejen kan verkligen få mig å må bra, men det är så jäkla surt att på varenda bild, syns det i ögonen att jag är helt tom.

 

Vi passade på att fota en del i Stockholm, en av mina bästisar Ija som var med på resan är grym på dedära.

 

 

Väl hemma från Stockholm försökte jag jobba på, men det var inte lätt.

I två månader försökte jag fortsätta arbeta nätter, ensam. Men tillslut gick det inte.

När hjärtat slår fort, och håret är pisseblöt för man svettas så, av ångest för att åka å jobba. Tårarna bara rinner, för man är så jäkla rädd. Då funkar det inte. Då är det inte värt det. Mitt beslut var att, risken är så stor att det händer igen, och det är inget jag någonsin vill utsätta mig själv för igen, så pengar är inte allt, utan jag får säga upp mig. Det var ett tungt beslut, det tog emot. Men tårarna bara rann, det gick inte att stoppa. Kroppen var så jäkla slut, man orkade helt enkelt inte mer.

 

Började arbeta timmar igen, under sommaren blev det en hel del.

Livet var lite lättare, men fortfarande tungt.

 

 

Men livet fortsätter ju, trots att man tvingas gå på a-kassa och charmen med jobbet har tyvärr försvunnit.

Man kan inte deppa ner sig för alltid.

 

Jag och Marcus bestämde oss för att flytta upp till vindsvåningen, som min mamma och pappa tdigare bott i, det var kul. Man fokuserade på inredning, och få i ordning hemmet så snyggt som möjligt. Samtidigt som jag kom upp i huset, och kände mig tryggare här uppe, hade en ny trevlig granne i vår förra lägenhet, så bl a hållt på med thaiboxning, så när M jobba borta kände jag mig ändå trygg. Jag fick ett överfallslarm av grannen och laglig pepparspray av min fina vän och kollega Emil. Även Sandra, min vän jag lärde känna för något år sedan gav mig också en pepparspray.

 

Här är M på vår nya balkong, vi firar med lite skumpa i vår nya lägenhet

 

Under sommaren blev livet på något sätt lättare, jag och M förlovade oss och firade midsommar med helt underbara människor, kommer ihåg att jag och M hade ett sjukt stort bråk på midsommar, men det var som om kroppen får liksom nog vid en punkt, alla känslor bubblar upp och till slut med lite alkohol på det så exploderar man. Det blir liksom kaos i huvudet om allt är för bra, om ngt bara flyter på, problemfritt söker hjärnan typ upp bråk eller tjaffs, typ i brist på annat. Tror detta var ett sådant tillfälle.

Låter sjukt, jag vet. Men ganska sant. Även om jag och M har bråkat en del, för det har vi verkligen, så är han det bästa som har hänt mig, vi klickar, vi fattar varandra, vi hör liksom ihop, men livet är ett jäkla pussel, ibland strular det lite, men finns inte någon människa som är mig så nära som M, han vet allt om mig, allt pinsamt, man inte vill erkänna eller berätta för ngt, det delar jag med M, för vi älskar varandra, villkorslöst, spelar ingenroll vad det handlar om, vi kompletterar varandra.

 

Så den 22/6 2012 förlovade jag mig tillsammans med min M,  det var på midsommarafton. Det är de enda ljusa med det här äckliga året. 

 

 

 

 

Jag var vaksam på saker som kan hända, när jag arbetade var jag på någotvis alltid redo, jag var så medveten om att risken fanns där. Men när jag nu arbetade kvällspass, kändes det som om att risken var så mycket mindre, när det var mer folk i rörelse. Vem skulle råna ett Shell mack en fredag kväll? Det var de jag fick höra iafl. Att det kommer aldrig hända igen, aldrig någonsin.

 

I november åkte jag och M till Stockholm, för att se SHM, och shit vilken show. Det var bland det bästa jag har varit på.

M och jag hade en riktigt mysig weekend i storstan och vi båda blev förälskade i Stockholm. Konstigt nog kände jag mig så jäkla trygg där, vi lalla runt som två stadsbor och levde livet, jag kände att jag mår ganska bra, jag är inte lika nere, jag har inte alls samma problem med folk längre, och jag är på rätt väg. Visst var vissa delar tufft, jag arbetar mkt mindre och känner mig mer eller mindre orkeslös. Men jag var på rätt väg. 2012 var snart slut och jag skulle lämna det här bakom mig.

 

 

Men så hände det som inte fick hända igen. För tre veckor sedan, den 30:e november,  arbetade jag mitt kvällspass i vanlig ordning, det var konstigt nog väldigt lugnt, och så på nån minut var det över. Kan inte berätta vad som hände i detalj, rättegång är på gång nu nämnligen.

 

Jag vet inte vad som är värst? Allt jag och min psykolog hade pratat om var som bortblåst, man blir frozen, du kan inte göra någonting, det går liksom inte. 

 

Jag hatar att man måste ta mig igenom det här igen, kämpa mig uppåt, jag var ju liksom nära nu, jag hade tagit mig så långt.

 

Nu gråter man för ingenting, man känner sig fruktansvärt tom, och humöret går upp och ner. Umgås med människor är pest, jag orkar inte träffa någon, fest? Vad är det, nej nej. Jag vill inte träffa folk, inte umgås med någon. Sitta själv och bara få vara. Det är de man orkar. Duscha? Bara det är jobbigt, man orkar inte. Allt känns på något sätt hopplöst? Varför ska jag liksom.

 

Men jag försöker, jag duschar, jag sminkar mig. Jag gör allt för å försöka gå tillbaka till det vanliga, men det är tufft. Tuffare än första gången, det är som en käftsmäll, ha ha trodde du va. Att du skulle resa dig upp och arbeta igen, pfff, nu ska vi få ner dig på jorden igen. Jag sover en del på nätterna, så gott det går. Men oroligt, mardrömmar. Jag har aldrig varit så här svart under ögonen, och det är läskigt. Hur mycket psyket påverkar kroppen. 

 

 

Kortet är taget förra helgen

 

Jag har fina vänner som finns där, det vet jag. Men det hjälper inte dirket emot den smärtan man har innombords, det totala kaoset. Chocken som uppstår, hur kunde det hända igen? Och hur kunde det hända mig igen? Det är så sjukt, så man får nypa sig i armen så man verkligen vet att det faktiskt är sant. Shit alltså.

Det hände fanimej igen.

 

Denna gången har polisen en man gripen. Känslorna är totalt blandat. Jobbigt att behöva möta gärningsmannen som totalt raserat mitt liv igen. Men samtidigt skönt, att kunna få svar, på allt man grubblar på, alla tankar och frågor man har. Jag vet vem det är, ingen som jag känner eller visste vem det var. Men dom flesta i mitt umgänge vet vem killen är. Det är sjukt, hur nära det är.

 

Jag kommer ta mig igenom det här med, just nu har jag mycket möten med psykolog, polisen, adovokaten och rättegång bara om nån vecka. Just nu mår jag skit, men jag tvivlar inte. På att jag en dag kommer stå där starkare än någonsin. 

 

 

Forstätter skriva imorgon tror jag. Då är det dan före julafton. Just nu faller snön på utsidan, julgranen lyser, ska kämpa mig till duschen och rycka upp mig för en kväll med våra fina vänner Amanda och Patrick, dom ska ha glöggkväll ikväll och jag ska försöka vara party, uppdaterat mitt sminkförråd ännu mera med nyheter från make up store, så tror det blir kul att göra sig i ordning ändå.