moanannyk

Vilken jäkla dag!
Börja med ett gott core pass, efter det snabbt hem och duscha och iväg på möte med medlaren. Det var ett bra möte, och jag ser fram emot medlingen som antagligen sker i veckan redan.
Eftersom jag börjar på mitt nya jobb nästa vecka tyckte medlaren att det var väldigt viktigt att vi fick gjort detta innan jag började. Eftersom jag då förhoppningsvis får ett slags avslut.
Efter mötet åkte jag och hämta Nea, så gick vi och luncha, åt en god Caesar sallad, satt å ventilera lite om allt mellan himmel och jord i vanlig ordning.
Efter det var de dags för gymmet igen, och en timmes body pump stod på schemat. Dock kom min magkatarr krypandes under lunchen med nea (antar att det är stressen från mötet
Med medlaren) så fick kämpa mig igenom passet med en missnöjd mage,
men det gick allt bra. Nu är det soffläge och varmt gott te!

Hej, eller hur jag nu ska börja.
Haft väldigt mycket tid över det senaste. Den tiden har jag lagt på att vara Moa, bara vara. Andas lite.

Jag har även hunnit med min tripp till Stockholm, det var riktigt mysigt. Härligt med lite kvalitets tid med min mamma.
Shoppa en hel del, så det var riktigt roligt, och alla kontrakt för nya jobbet är påskrivna, så det gick grymt bra.
Känner mig trygg där, på något konstigt vis.

Jag har dock haft sjukt mkt migrän de senaste, sen i söndags förra veckan har det hängt i nu, mer eller mindre. Usch? Och lite härlig magkatarr på det.. Träffade en doktor iafl, kände att jag får ju ta tag i det, det blir ju bara värre..

Jag har inte riktigt pratat med nån om hur jag mår och vad jag tänker på, eller ah ingen förutom min psykoterapeut.
Man känner mest att man ältar, folk är trötta på att lyssna.
Men det är ganska sjukt ändå, det är mindre än tre månader sen jag råkade ut för ett andra rån, inte ens ett år sen jag råkade ut för mitt första. Men på något vis verkar alla tro att man glömt och gått vidare? Hur då? På dryga tre månader? Kan ni själva tänka tanken att du blir utsatt för ngt så hela den tryggheten du byggt upp under din uppväxt bara försvinner? Och så försöker du ändå och kämpa på, så tar det knappt ett halv år så är någon där och förstör för dig igen.

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, vill inte ha massa sorgsna ögon som tittar på mig. Men att inte säga något alls känns mer som om att det inte hänt, eller att det inte är okej för mig att vara nere över det.

Har en hel del flashbacks eller vad jag nu ska kalla det, ett speciellt ögonblick som bitit sig fast ordentligt. Men det första rånet känns lite längre bort nu, men mitt förtroende för främmande människor är nästan bortblåst, i mina ögon kan vem som helst vara kapabel till vad som helst nästan. Ständigt på min vakt.

Allt har gått så jäkla fort, den siste november hände det, och den 4e januari var det rättegång och där satt jag mitt emot killen som utsätt mig för det här. Bara det gör att man tappar taget om livet och vardagen.

Nu väntar jag på medling. Antagligen vill han det för att det skall se bra ut i hans papper. Men jag kan inte fokusera på varför han ställer upp. Utan på att jag ska få berätta för honom hur jag mår, hur mina närmaste mått, för det drabbar inte bara mig, utan även min familj och närmsta vän. Som lider med mig.

Nästa måndag ska jag och han som är medlare ha ett möte, han ska höra min story och vi ska bestämma ett datum.
Fick veta att han suttit över en timme och pratat med gärningsmannen idag, han berätta en del av vad han hade sagt, dock inget nytt direkt.

Ska sätta mig och skriva ner saker jag funderar på, känslor jag känner och tankar som snurrar.

Jag har förlorat mycket på grund av det som hänt, men nu vet jag vilka människor i mitt liv som jag kan räkna med till tusen, vem som anstränger sig för att få mig att må bra.

Behövde bara få ur mig lite,
får se när jag skriver igen.